Åh vad jag helt plötsligt längtar till jul! Eller tillräckligt i alla fall för att springa och köpa julklappar till brorsan, syrran och Therese. Har lovat mig själv att inte börja julstöka i lägenheten förrän efter 1:a december, men shit, det kommer bli svårt alltså... I helgen blir det i alla fall julbak hemma hos Therese, fy sjutton vad kul det kommer bli! Lussebullar, pepparkakor... sen orkar jag inte mer, måste ju trots allt transportera allt hem på bussen också!

 

Bara för det så får ni åtnjuta en bild av förra årets lussebullar ;)

 

Så, ännu en ny vecka och sen börjar man fundera...

 

De flesta har nog varit med om den situationen när två personer älskar varandra, men har ett sådant destruktivt samspel att det inte resulterar i något annat än att båda mår dåligt. Jag har själv varit där ett antal gånger med ett antal personer. När bestämmer sig en människa egentligen för att ge upp? När bestämmer man sig för att sluta anstränga sig för att försöka göra förhållandet så bra som möjligt, till fördel för ens ego? När tar det fula över kärleken? Och när är det nog?

 

Många gånger kan man se tillbaka på liknande förhållanden och undra varför i hela friden man var så dum att man lät det gå såpass långt. För visst, man kanske hade ett par bra år tillsammans med den här personen som har genererat många fina minnen. Men när allt det är borta och det enda som återstår är två bristande hjärtan, varför fortsätter vi då slita och dra? Varför gör vi det bara värre för oss själva? Oftast är svaret att man hoppas att allt skall bli lika bra som det var förut. Kruxet är bara att den personen du kämpar för inte längre är den han eller hon var då. Inte du heller. Minnen kan sparas och konserveras, men inte människor. Människor växer och förändras ständigt. Ibland till det bättre, ibland till det sämre. Det enda man kan göra är att hoppas att det görs i ett sådant samspel så att du och dina nära och kära fortfarande kan ha kvar det goda i era förhållanden.

 

 

För har det en gång blivit fult är det j*vligt svårt att tvätta bort. Och ju fulare det blir, desto svårare blir det att få ett värdigt och respektfullt slut på resan. Självklart finns det saker värda att kämpa för. Människor också. Eftersom alla begår misstag förtjänar alla också en andra chans. Problemet är bara att det sällan slutar där. En andra chans blir lätt en tredje, som gärna blir till en fjärde och en femte och snart orkar man inte hålla räkningen, för man är helt uttömd och orkar inte längre. Men man biter ihop och kämpar lite till. Och lite till. Snart har man gjort allt i sin makt och lite till och inser att ibland räcker det inte med bara kärlek. Ibland krävs det även lite hjärta, själ och innerlighet från båda sidor.

 

Så står du där. Bestämmer dig och släpper taget. Men alldeles för sent. För allt är redan förstört. Och någon gång kommer du se tillbaka och undra varför du inte släppte taget tidigare. Varför du inte insåg att ibland räcker inte kärleken för att hålla ihop två personer där de egentligen vill vara. Varför du inte värdesatte dig själv mer.

.

.

.

.

.

.

Peace out! <3

Hej!

Sent i torsdags kväll kom min lilla sötnöt Therese upp till Stockholm från Göteborg för att joina mig till helgen! Lyckorus? Svar ja!! Torsdagen ägnades mest åt att åka hem till mig och sova, men eftersom jag inte hade några föreläsningar i fredag (el perfecto!) så passade vi på att sova ut ordentligt, gå på stan och shoppa, gå på bio (den senaste Twilight-filmen, det var i princip vi och 500 fjortisar i salongen), äta pizzabuffé på Pizza Hut (värt!) och sedan åka hem och ha filmkväll (Black Swan från min dator, hihi).

I lördags träffade jag och Therese upp några utav hennes stockholmssläktingar i stan och tog en fika med dem och tjötade och hade det trevligt. Sedan åkte vi hem för att laga mat, i detta fall färska hamburgare med massa go fyllning som mozzarellaost och avokado med pommes som Thereses kompis Elin joinade för att äta. Sjukt trevlig kväll! Sedan blev det återigen film (The Phantom of the Opera) och småtjöt långt in på småtimmarna.

 

I det här lilla inlägget tänkte jag kritisera detta med ungdomsmottagningar. Inte själva idén med att alla ungdomar kan få gratis vård och råd när det kommer till preventivmedel, sex, samlevnad och allt vad det innebär, för den är superb. Det jag däremot hade tänkt att dissa rejält är dessa jävla telefontider!

För ärligt talat, hur många gånger har man inte ringt upp sin närmaste ungdomsmottagning och möts av meddelandet:

 

"Hej och välkommen till ungdomsmottagningen. Vi har telefontider på tisdagar och torsdagar mellan klockan 9 och 11 samt fredagar klockan 13 till 15."

 

Du tittar på ditt schema som innebär lektioner/föreläsningar varje dag från 8-16 och inser att du helt enkelt inte har en chans att ringa dem, såvida du inte har lust att hoppas på paus under föreläsningen för att sedan springa ut till toaletten, låsa in dig, ringa därifrån och hoppas att ingen utifrån hör (eller är det bara jag som inte älskar att flasha med personnummer och eventuella gynekologiska problem?).

Så du ringer nästa.

 

"Hej och välkommen till ungdomsmottagningen. Vi har telefontider måndag till torsdag mellan klockan 10 till 11 samt onsdagar 13:30 till 15:30."

 

Och så fortsätter det. Bara att få tag på en människa är helt omöjligt, eftersom du hela tiden möts av en telefonsvarare som upplyser om ett par jävligt tajta telefontider då man ska sitta redo på telefonen och dessutom vara beredd på en upptagetton, eftersom ja, alla ringer ju då.

Personalen gör säkert sitt bästa, det tvivlar jag inte på, MEN; istället för allt detta tjafs har jag en idé att dela med mig till vem-det-nu-är-som-samordnar-den-här-röran,

 

Alla ringer ETT nummer. Precis som till Polisen eller vanliga sjukvårdsupplysningen. Sen får alla inom rimlig tid på några minuter prata med en telefonist (helst barnmorska, men detta är som sagt drömvärld) som ber en uppge namn, personnummer och var de skulle vilja boka tid. Här har receptionisten tillgång till alla ungdomsmottagningar, alla barnmorskor, gynekologer, kuratorer, läkare etc. som jobbar på dessa i hela landet och kan boka in dig på en tid, förutsatt att mottagningen har en tid att erbjuda. Denna UMO-central, som jag skulle vilja kalla det, kan man ringa 8-17, varje vardag och lämnar dig inte ensam i sticket med en telefonsvarare om jävligt smala telefontider. 

Fan, jag borde få Nobelpriset!

 

Peace out! <3

Idag var jag så tråkig att jag satt (ok, låg) framför TV:n och kollade mitt ett utav mina favoritprogram, Dr Phil. Jepp, så töntig är jag, men jag tycker verkligen att psykologi är intressant och tittar mer än gärna på det programmet för att liksom försöka se hur han och de andra experterna tänker inom vissa frågor. Idag tog Dr Phil upp det där med prioriteringar. Att det är prioriteringar som kan få så annars kloka och smarta människor att fatta dåliga och ogenomtänkta beslut.

För visst har vi alla suttit där? Man har en kompis, ett syskon eller annan närstående som är hur smart och hur klok som helst och helt plötsligt går han eller hon och gör något som denne lovade att den aldrig skulle göra.

Ljugit, stulit, börjat röka, behandlat någon orättvist osv.

 

Anledningen till detta skall enligt Dr Phil vara prioriteringar. Att man i just den stunden prioriterar sig själv, sina känslor, sin käresta eller någon de ser upp till. Och helt plötsligt står du där och tänker; "Vad hände? Jag då?"

 

Ett exempel var en förälder i detta avsnitt som flyttat fem timmar från sina barn för att leva med sin nya fru och sedan klagade på att det var svårt för honom att träffa sina barn och att han saknade dem. Och då tänker man "men varför flyttade du så långt ifrån dem då?". Antagligen för att han ville börja sitt nya liv med sin nya hustru och prioriterade bort den tanken som sade: "Din dummer! Vilket liv? Dina barn är ditt liv!"

 

Så innan du fattar ett beslut om ditt agerande i en viss fråga, tänk efter en halv sekund; vad är din prioritering i detta? Stämmer det överens med vad du anser vara den högsta prioriteringen i ditt liv? För gör det inte det, så kommer det straffa sig. Och ibland behöver man se över sina prioriteringar. Alla vet ju att person som prioriterar sin nya fru framför sina barn gör ett felaktigt beslut och att detta inte bara drabbar föräldern i fråga, utan först och främst dennes barn. Så vad är viktigast?

 

Ingen är perfekt, men alla kan vi sträva efter att bli bättre.

Så därför prioriterar jag min hälsa idag och stannar hemma från träningen för att dricka apelsinjuice! Visserligen kan man träna när man har feber, men jag har gjort det förr och kan bara säga att det inte blir bättre. Tvärtom.

 

Avslutar detta inlägg med en bild som cirkulerat lite grand på internet det senaste, men som jag tycker sammanfattar detta bra och som gav mig en rejäl tankeställare.

 

 

 

 

 

 

Peace out! <3