Så, ännu en ny vecka och sen börjar man fundera...

 

De flesta har nog varit med om den situationen när två personer älskar varandra, men har ett sådant destruktivt samspel att det inte resulterar i något annat än att båda mår dåligt. Jag har själv varit där ett antal gånger med ett antal personer. När bestämmer sig en människa egentligen för att ge upp? När bestämmer man sig för att sluta anstränga sig för att försöka göra förhållandet så bra som möjligt, till fördel för ens ego? När tar det fula över kärleken? Och när är det nog?

 

Många gånger kan man se tillbaka på liknande förhållanden och undra varför i hela friden man var så dum att man lät det gå såpass långt. För visst, man kanske hade ett par bra år tillsammans med den här personen som har genererat många fina minnen. Men när allt det är borta och det enda som återstår är två bristande hjärtan, varför fortsätter vi då slita och dra? Varför gör vi det bara värre för oss själva? Oftast är svaret att man hoppas att allt skall bli lika bra som det var förut. Kruxet är bara att den personen du kämpar för inte längre är den han eller hon var då. Inte du heller. Minnen kan sparas och konserveras, men inte människor. Människor växer och förändras ständigt. Ibland till det bättre, ibland till det sämre. Det enda man kan göra är att hoppas att det görs i ett sådant samspel så att du och dina nära och kära fortfarande kan ha kvar det goda i era förhållanden.

 

 

För har det en gång blivit fult är det j*vligt svårt att tvätta bort. Och ju fulare det blir, desto svårare blir det att få ett värdigt och respektfullt slut på resan. Självklart finns det saker värda att kämpa för. Människor också. Eftersom alla begår misstag förtjänar alla också en andra chans. Problemet är bara att det sällan slutar där. En andra chans blir lätt en tredje, som gärna blir till en fjärde och en femte och snart orkar man inte hålla räkningen, för man är helt uttömd och orkar inte längre. Men man biter ihop och kämpar lite till. Och lite till. Snart har man gjort allt i sin makt och lite till och inser att ibland räcker det inte med bara kärlek. Ibland krävs det även lite hjärta, själ och innerlighet från båda sidor.

 

Så står du där. Bestämmer dig och släpper taget. Men alldeles för sent. För allt är redan förstört. Och någon gång kommer du se tillbaka och undra varför du inte släppte taget tidigare. Varför du inte insåg att ibland räcker inte kärleken för att hålla ihop två personer där de egentligen vill vara. Varför du inte värdesatte dig själv mer.

.

.

.

.

.

.

Peace out! <3