Nu har jag gjort den. Igen. Gjort bort mig som fan på gymmet. Igen.

Denna gången stod jag och gjorde vanliga, hederliga knäböj, Skulle väl säga att benen inte riktigt var i form idag, antingen pga. att jag bara ätit frukost, eller för att jag gått någon kilometer i minusgrader eller bara för att jävlas helt enkelt. Men jag kör på som vanligt, vilket inkluderar en stång på totalt 50 kg och en bänk bakom mig. Varför det, kan man fråga sig? Jo, jag vill nämligen gå ned till precis 90 grader i knäna innan jag vänder och bänken bakom ger mig en taktil input om när jag precis nått 90 grader.
Så där står jag och är inne på mitt tredje set, åttonde eller nionde repetitionen när jag precis i vändningen upp känner att jag failat lite grand med tekniken och korrigerar denna ca 2 mm. Vilket leder till att allt fallerar och jag kommer inte upp. Istället sätter jag mig ofrivilligt med rumpan på bänken, som givetvis inte är gjord för att ha 110 kg på endast ena änden, vilket resulterar i att den börjar tippa. För att lösa denna kniviga situation börjar jag impulsaktigt att rulla ned stången för ryggen, vilket fungerar, men resultatet blir en jävligt låst Bella på en bänk med 50 kg halvt nedrullat på ryggen.
Så vad gör hon? Hon ropar på en stabil man som lyfter fria vikter lite längre bort och ber honom hjälpa henne få bort vikten från ryggen. Han kommer springandes och undrar vad sjutton jag hade försökt mig på. Röd i ansiktet förklarar jag att det var vanliga knäböj med bänk bakom, men att benen inte orkade in i det sista. Han sade att det var modigt att köra på till failure. Jag svarade med att det var kul att någon såg det på det sättet.

Och där var the awkwardness för dagen gjord. Nu skall jag låsa in mig i min lägenhet och dö. Igen.

 

Vadå igen? Jo, även igår lyckades jag göra bort mig. Note to self: dansa inte med bandau-BH och en översize urringad tröja. Detta resulterar ofta i en nipslip av den grövre graden.

 

Så nu ska jag hem och dö i snön.

 

Peace out! <3