Ok, jag vet att man egentligen använder sådana här titlar på relationsinlägg med subtexter som "killar är svin", "modets baksida" eller liknande, men jag tänkte gå lite "out of the box" och skriva lite grand om min ugly truth, eller ugly past om jag skall vara riktigt ärlig. För trots att jag anser mig själv se rätt bra ut idag så har det inte alltid varit så. Och nej, jag pratar inte om sådan vanlig tonåring-med-dålig-självkänsla-syndromet som alla lider av lite då och då. För visst, jag kanske inte vaknar upp varje dag och tycker att jag är det sexigaste som någonsin vandrat på denna planet, men en gång i tiden... om jag får säga det själv... så var det rätt illa. Nedan ser ni varför.


Ursäktar flabbet på bilden till vänster...

Båda bilderna är tagna en molnig sommardag. Båda två är tagna en "bra" huddag. Båda två är 100% oretuscherade. Och jag är helt och totalt osminkad på båda.

Och ok, man kanske inte ser helt och hållet på bild hur illa det faktiskt var, men illa var det. Och att gå omkring och säga att jag inte alls mådde dåligt av det vore ren och skär lögn. ALLA med acne stör sig på det. Alla som har acne ser inget annat än en stor infektion i spegeln, snarare än sitt eget ansikte. Alla som lider av acne får problem med sin säkerhet, känsla och förtroende för sig själva. Alla kväver en liten del av sin personlighet för något som ibland täcker upp till 20% av kroppens totala hudyta.

Folk runtomkiring ser finnarna i ansiktet och säger; "pilla inte på den så går den bort om några dagar". My ass it does! Gäller nog de flesta tonpringar med några småfinnar i pannan, men när man har acnecystor i ansiktet, på ryggen, bröstet och speciellt i öronen gör fruktansvärt ont och är nästintill omöjligt att få bort. Läkningstider på cystor tar minst 2-3 månader och sker aldrig utan ärrbildning, hur bra du än behandlar det. Ibland får man permanenta nervskador efter att cystan tryckt på en närliggande nerv, som aldrig läker.


Svartvita bilder är ett vanligt förekommande
fenomen hos acnedrabbade, pga. rödheten.

I takt med att jag fick fler finnar blev jag också mer och mer expert på att dölja dem, ibland såpass bra att inte ens mina familjemedlemmar kunde se hur illa det var. Jag gick i princip aldrig ut utan smink. Och gör det inte nu heller. För trots att acnen är borta, så finns det någonstans en liten röst som tillhör en osäker 16-åring som säger att världen kommer att gå under om jag skulle träffa någon jag kände utan att bära smink.

Jag fick acne för att mina föräldrar var smarta nog att gå och skaffa barn med en partner som också hade acne som ung (hello, Darwin?). Och jag blev av med den genom en kombination av systemisk och lokal behandling. Men jag vet att dagen jag slutar, kommer den att komma tillbaka. Och jag vet att många har mycket värre acne än jag och genomlider alla möjliga behandlingar och biverkningar för att bli av med sin acne, ibland utan särskilt större framgångar.

Så alla som inte har eller har haft acne; sitt ned, håll käften och lyssna när någon säger att deras finnar faktiskt inte läker på ett par dagar. Och alla andra; sök behandling! Oavsett hur många dermatologer, hudterapeuter och för oss tjejer barnmorskor (läkare får inte lov att rekommendera p-piller för acne, trots att det faktiskt kan hjälpa många), du måste besöka, så är det så fett värt det den dagen din bästa kompis kan ta en närbild på ditt osminkade ansikte och det enda du ser på bilden är inget annat än ditt vackra ansikte.

Peace out! <3