Hej Peter!

Detta kommer att bli mitt sista brev till dig, jag vet att det har blivit en hel del över åren, sedan den dagen jag såg dig uppträda för sju år sedan och föll pladask över hur manlig, självsäker, laid back, snygg och framför allt: att du sjöng som en gud (och fortfarande gör det). Ända sedan den dagen har jag följt dig, land och rike, för att följa din musikaliska karriär, stötta dig, finnas där för dig i publiken.
Jag vet att du har sett mig flera gånger och blinkat åt mig lite då och då, och trots att dom dumma vakterna aldrig vill släppa in mig backstage (dom förstår inte vår kärlek!) vet jag att mina känslor för dig är ömsesidiga.

Min värld sprack när du för två år sedan valde att ingå i äktenskap med din sambo, Oscar. I månader försökte jag få dig att förstå hur fel du hade, att du har missförstått dina känslor för mig och fört över dem på honom, när det är vi som är menade att leva ihop! Inget kunde stoppa mig, varken polisen eller besöksförbudet, för jag visste att du en dag kommer att förstå att vi två är som gjorda för varandra.

 

Men... idag var jag och tränade lite på HoS, och det råkade vara just din man som höll passet. Och jag kan inte säga annat än att jag förstår dig och att du är förlåten för det besöksförbudet du gav mig för ett år sedan. Oscar är världens skönaste (jävlar vilka high kicks!) och jag kan inte säga annat än att jag förstår dig! Vilken underbar människa! Härmed avslutar jag mitt sista brev till dig och önskar dig och din man all lycka i framtiden!

 

MVH

 

BellsBells

 

 

 

P.S. Detta var alltså (för er som inte förstod det) en rätt så påhittad liten historia. Jag är inte besatt av Peter Jöback, har aldrig varit, dock tycker jag att han är en fantabulous sångare och jag tränade faktiskt pass idag som leddes av just Oscar Jöback. Och han var awesome! =D hihi^^ D.S.