Först och främst börjar jag med att säga det självklara: att vi alla har rätt att tro precis vad vi vill och att alla har rätt att ifrågasätta religionen i sig, men inte någons tro.

Jag har ett ganska lustigt förhållande till just religion, eller kristendomen rättare sagt, då vi lever i ett traditionellt sett kristet land. När jag var liten gick jag i kyrkokör, det var min väg in i kyrkan, men framför allt sången. Mer om det sistnämda någon annan gång. I och med att jag gick och sjöng en gång i veckan i kyrkan blev jag som många barn, lite smått... profilerad, om man säger så. Tyckte det var fult att svära och missbruka Guds namn, etc. etc. Och ju äldre jag blev, desto mer kristen blev barnkören, så att säga. Och någonstans där drog jag mig ur och slutade tänka mer på kyrkan och kristendomen, eftersom det liksom inte kändes som något annat än vad jag var.



Sisådär 10 år senare har jag kommit lite längre i mina extenstiella frågor och är mycket mer säker på vart jag står (och kan förklara det, något en 10-åring inte riktigt kan...). Idag anser jag att religion och tron på Gud inte är något annat än en förlängning av individen. T.ex. när det känns svårt och man inte hittar motivation i livet så finns Gud som en förlängning av den man är, i och med tron på denne Gud finner man också tron på sig själv och finner styrkan att fortsätta. Något världens politiker och andra maktmän genom tiderna har tagit väl vara på, delvis för att ena folk, skapa sammanhang och följsamhet, delvis för att splittra männsikor, utnyttja och manipulera. Varför? Eftersom det funkar. Svårare än så är det inte.

Jag ifrågasatter inte de som tror på Gud. Självklart får ni tro vad ni vill och funkar det för er, så varför inte? Lika lite som ni kan bevisa att Gud finns, lika lite kan jag (eller någon annan) faktiskt bevisa att Gud inte finns. Detta gör att religionsfrågan är en öppen fråga, till vilken det inte finns några rätta eller felaktiva svar. Bara teorier, kompromisser och en stor portion tro.

Jag tror inte att det sitter en allsmäktig person eller varelse av något slag och bestämmer över universum. Jag tror att universum har sina egna lagar, ett tillstånd där det alltid måste finnas balans. Och med miljoner och åter miljoner människor, djur, partiklar, atomer och krafter uppstår aldrig en totalt jämvikt, om ens för någon millisekund. Därför vet vi att det enda bestående är förändring. En tippning för att återställa en balans i ett sammanhang som är för stort för att vi skall kunna förstå.

Jag vet om att mina teorier påminner lite om de tankegångar som finns i öst, men det är inget annat än just tankegångar. För jag känner inte att det finns någon religion som skulle kunna innefatta alla människor och deras värderingar, tankesätt och syn på livet. Och jag anser att religion inte är något värdefullt. För mig.

Peace out! <3